- Familjen Larsson & livet -

 

Att gå över tiden som gravid är sjukt jobbigt. Och att gå 8 dagar över tiden var riktigt jobbigt för mig.

 

Men det kvittar, för nu är lillebror Eddie äntligen här. I tisdags, den 22/7, på vad som skulle ha varit hans mormors födelsedag valde han att komma ut. För mig blev det väldigt speciellt och en massa, massa känslor på en och samma gång. Lyckokänslor kombinerat med en massa saknad. Men att han kom just på den dagen gjorde det hela värt väntan.

 

5200 gram och 56 cm lång, alltså en väldigt stadig herre.

Han slipper i alla fall frysa i vinter.

♥

 

Förlossningsberättelse kommer...

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag får kanske skylla mig själv som är en flitig uppdaterare på både facebook och instagram, men det börjar bli lite tröttsamt när folk antar att man är inne och föder bara för att man inte har uppdaterat under dagen. Jag vet att de flesta bara menar väl... och det är gulligt. Men så länge jag själv inte har uppdaterat med en bild eller status, så har det inte kommit någon lillebror ännu. När han väl bestämmer sig för att komma ut, så kommer jag att skrika ut min lycka och glädje! Hela världen kommer att få veta att han äntligen har tittat ut. Men tills dess, ja då ligger jag lågt och försöker hålla humöret uppe.

 

Och när vi ändå är inne på det här med humöret (än en gång), så vill jag verkligen inte få kommentarer som "han kommer när han kommer" eller "han kommer när han är redo". Jag VET att han kommer när han känner att han är redo. Men för den delen betyder inte det att jag tycker att det är skitkul att gå över tiden. För kul är det verkligen inte. Och det behöver inte vara det heller. Man får gnälla och man får klaga. Till och med min barnmorska säger att man får vara less i slutet. Det är tillåtet. Och som jag har skrivit så många gånger tidigare, så har denna graviditet inte varit lika lätt som den förra. Förvärkarna håller på att ta knäcken på mig. Och har man inte upplevt dom själv, så tycker jag enbart att man kan vara tyst.

 

Ursäkta mitt negativa inlägg... Men ibland behöver man bara spy lite galla! ♥

 

 

 

 

Imorgon har vi gått 7 dagar över tiden. En hel j-vla vecka. För jag tvivlar på att han kommer idag. Inga känningar, förutom "de gamla vanliga". Jag börjar känna mig nervös. Nervös över att eventuellt bli igångsatt. Sedan känner jag mig nervös över hur stor denna lilla herre kommer att bli. Han låg ju redan på plus innan, så vad ska han inte göra nu när han bara ligger och gottar sig där inne? Dock var det bara några procent, men ändå. Tankarna snurrar. Och ju fler dagar som går, desto fler tankar dyker upp. Kan ju inte påstå att jag känner mig lugnare för varje dag som går...

Har ett snabbt besök hos barnmorskan på onsdag. Och jag vill ärligt talat inte ens gå dit. Vi "klickade" inte alls. Hon var mest bara bitter och sa knappt något. Nu mot slutet så vill man ha massor av stöd och pepp, speciellt när man är på övertid. Men jag fick nada av henne. Så bitter & det enda som kom ut ur hennes mun var negativt. Saknar min ordinarie barnmorska. J-vla semestertider! 

Med tanke på alla förbaskade förvärkar jag har dragits med i flera veckor och att jag faktiskt är omföderska, så trodde jag nånstans under resans gång att denna lilla herre skulle komma ut lite tidigare. Jag trodde verkligen det. Hade dock inte räknat med flera veckor för tidigt, men några dagar i alla fall. Men icket. Istället är jag på övertid. Fjärde dagen idag. Det är lite lagomt frustrerande. Och även om jag vet att folk bara menar väl när de frågar om det har kommit någon bebis, så blir man...ja, jag vet inte vad man blir. Irriterad? Frustrerad? Besviken? Trött?

Det är egentligen sååå himla dumt att man får ett datum. För man stirrar sig blind på det. Jag har då gjort det. Och säkerligen många andra med mig. Mot slutet räknar man verkligen dagarna,timmarna,minuterna till det magiska datumet som man har fått. Det är så dumt, så dumt. Och när man sen passerar det datumet, så känns dagarna som veckor. Vet inte varför, men det bara gör det.

"Han kommer när han kommer" eller "han kommer när han är redo" är kommentarer man INTE vill höra när man är på övertid. Jag VET att han kommer när han kommer. Men det är ändå frustrerande...

Denna graviditet har inte varit i närheten av den förra. Jag tror att jag kan checka av de flesta krämporna man åker på. Jag fick foglossning mycket, mycket tidigare denna gång. Och den kändes oxå betydligt mer än vad den gjorde förra gången. Vissa dagar har jag knappt kunnat gå, då det har känts som att hela bäckenet skulle rasa sönder och samman. Jag fick en inflammation mellan revbenen, som var allt annat än skönt. Mått illa och har kräkts till vecka 24-25. Immunförsvaret försvann i samma veva som jag blev gravid. Nästan så att man har slagit nåt rekord i sjukdomar som har avlöst varandra. Och förvärkarna jag har haft i flera veckor... Ja, de har tärt på mig. De har gjort ondare & ondare för varje gång. Och de har varat längre och längre oxå. Gång på gång har man trott att något har varit på gång, men icket. Jag vet att det är kroppen som förbereder sig inför vad som komma skall, men vem gillar att ha ont i "onödan"? Det gör ont att föda barn, men då får man ju sin belöning i slutet. Men vad får man av förvärkar? Nada! 

Jag är väldigt tacksam över att jag snart ska få mitt andra barn. Men man måste få vara less oxå. Det är tillåtet. Och det är inte så "rosa och fluffigt" mot slutet. Inte för alla!

Något positivt i allt det negativa är ju att jag vet hur många dagar det max är kvar innan han kommer ut. Har han inte kommit till v.42+0, så sätter dom igång mig. Det ultimata är ju om han själv väljer att komma ut. Men ut kommer han att komma, vare sig han vill det eller inte.

Med 4, och snart bara 3, dagar till beräknad födsel så kände jag mig sjukt pigg idag faktiskt! 

Natten var väldigt varm och svettig, trots en fläkt som stod på högsta hastigheten. Men tack vare världens bästa dotter, som lät sin trötta mamma slumra till nån timme extra imorse, så vaknade jag upp pigg och kände mig full av energi. Vi har lyssnat på musik och dansat/härjat/busat & levt loppan. Så kul. Var ett tag sen man kände dig så här pigg. 

Just precis i detta nu ligger jag och lyssnar på min käre man som sover gott. Imorrn 14.01 får han äntligen semester! Yeeey! 

Hans semester har inte ens börjat och han har redan fått hyfsat med färg på kroppen... Orättvist!

Sweet dreams!

 

Helgen har varit helt underbart mysig. Vi har umgåtts mycket med familjen. Ätit en massa gott och haft det mysigt. Sommarvärmen kom helt plötsligt tillbaka och det har varit kanonväder och varmt som tusan. Med risk för att bara låta gnällig, så ska jag inte skriva hur jobbig värmen har varit för mig. Men alla andra har i alla fall fått njuta av den. Och jag kan ju inte vara så självisk och bara önska preggo-vänligt väder hela tiden.

 

 

 

Det var inte så tokigt att fylla 30 år ändå. Det har varit ett lugnt och stillsamt firande med familjen. Och det är minst lika trevligt som att ha någon stor fest. Nu är jag väl inte heller i skick till att festa, så jag får kanske styra upp någon fest vid ett senare tillfälle. Den är egentligen inte så viktig. Mest kul att samla ihop vänner och familj för en trevlig kväll. Jag är i alla fall väldigt nöjd med födelsedagen, uppvaktningen och alla fina presenter. Hade inte räknat med att få så mycket fint. Jag är en tacksam 30-åring! Och jag känner mig väldigt bortskämd eftersom att jag fick nästan allt jag hade önskat mig.

 

Än en gång, tack för all uppvaktning och fin fina presenter! ♥

 

 

Alltså. Seriöst. Visst att det är jobbigt nu mot slutet. Men hallå, jag heter numera gnällig i mellannamn. Det gör ont. Det är jobbigt. Det är tungt. Gnäll, gnäll, gnäll. Men med 10 dagar kvar till bf så har jag fan all rätt att gnälla. Den som skulle våga säga något annat åker på en smäll.  Det här med att vända sig i sängen, ja det ska vi ju inte ens prata om. Vilket projekt. Samma när man ska kliva upp ur sängen. Smidig som ett kylskåp.

Igår när jag och Tilde gick till affären så fick jag känslan av att något (eller någon kanske jag skulle säga) skulle "trilla ut" mellan benen. Inte någon vidare trevlig känsla. Fick ta korta steg och gå väldigt sakta. En minst sagt obehaglig känsla.

 

Gnäll. Gnäll. Gnäll. I know. Men låt mig gnälla.

 

Låt dessa 10 dagar gå fort. Och om det finns någon j-vla gud där uppe....låt lillebror komma ut tidigare än beräknat! Please!

 

 

 

 

 

Jag skulle inte göra något plugg igår. Skulle inte ens öppna böckerna eller titta åt "skiten". Men det slutade med att jag inte hade något val. Det är sååå roligt att få mail i stil med "gör du inte detta, så händer det här. Du har idag på dig..."  Det var ju bara att öppna boken och ta tag i skiten. Jag skrev, skrev och skrev. Tog en paus för att fika när vi fick besök. Sen fortsatte jag skriva, 23.24 skickade jag in uppgiften. Ögonen höll på att gå i kors, med tanke på att vi steg upp 05.20. Förvärkarna jag hade, ska vi ju inte ens tala om. Pulsen var lagom hög. Men jag gjorde klart uppgiften och fick den inskickad inom utsatt tidsram. Slocknade som en klubbad säl.

 

Idag fick jag ett betydligt trevligare mail som faktiskt gjorde min dag. Jag är nu godkänd i kursen och jag är sjukt nöjd med mitt betyg. Jag kan om jag vill. När ska jag inse det?

 

 

 

 

 

Så var det då dags för mig att fylla 30 år idag! Morgonen började redan 05.20 idag av att en viss liten fröken tyckte att jag skulle leta hennes napp. Den nappen som hon bara har i handen. För denna lilla dam måste ha två nappar. Åh nä, nån måtta fick det banne mig vara. Hon fick glatt gå och hämta en till napp från napplådan i köket. Trodde att jag skulle få somna om, men icke! Det var bara att stiga upp. Det blev alltså morgon väldigt tidigt idag. Alldeles för tidigt för min smak. Men jag tolkar det som att Tilde ville att jag skulle få njuta extra länge av min födelsedag idag. Eller vad tror ni?

 

 

Graviditetsvecka 39 ( 38+0 - 38+6 )

 

Nu är bebisen ungefär 50 cm från topp till tå och väger omkring 3.1 kilo. Den växer fortfarande även om den egentligen redan är redo att födas.

De senaste veckorna har bebisen samlat på sig avfall i mage och tarmar. Detta avfall kallas för beck och är grön-svart, och består av hudceller, lanugohår och annat material som bebisen svalt. Detta är den första avföring som bebisen kommer ge ifrån sig efter förlossningen. Ibland händer det att bebisen släpper becket ifrån sig redan i magen och kommer då ut delvis täckt av grön-svarta restprodukter. Särskilda åtgärder vidtas av vårdpersonalen om detta skulle vara fallet.

Om det är en pojke så skall hans testiklar vandrat ned i pungen vid det här laget och när den föds bör båda vara på plats. Hos omkring 1% av alla pojkar som föds har ännu inte testiklarna vandrat ner. Eftersom detta kan orsaka infertilitet och öka risken för testikelcancer så undersöker barnmorskan pojken efter förlossningen.

Bebisens huvud är mjukt och formbart på grund av de s.k. fontanellerna som kan liknas vid rörliga plattor, som ännu inte är sammanvuxna. Dessa är till för att huvudet skall kunna deformeras något för att enklare kunna passera ut genom födelsekanalen. Detta är normal och inte farligt för bebisen, men kan göra att huvudet ser lite underligt ut direkt efter förlossningen, men det återgår snart till normal form.

Ögonen saknar ännu tårkanaler, vilka utvecklas först några veckor efter förlossningen

 

Du:

Innan dina förlossningsvärkar börjar kan det hända att du upplever förvärkar, vilka inte skall förväxlas med Braxton-Hicks-värkar. Dessa förvärkar hjälper till att utvidga livmoderhalsen och förbereder vattenavgången. De kan försvinna om du ställer dig upp och går omkring en smula. Övre delen av din livmoder är nu 16.5 - 18 cm ovanför naveln.

Du kanske känner dig stor tung och otymplig, men håll ut. Målet är inte långt borta.

Bebisen kan födas vilken dag som helst nu. Bara 5% av alla barn föds på sitt beräknade förlossningsdatum.