Jag försöker att alltid tänka positivt. Och det är väl bra. Men ibland tror jag att jag är nån slags superwoman, som klarar allt och lite till. Jag trodde att jag skulle fixa att plugga och samtidigt ha en liten bebis hemma. Min optimistiska plan var att jag skulle plugga när han vilade på dagen. Det jag dock inte tänkte på, var att det skulle ju faktiskt kunna vara så att han inte sov speciellt mycket på dagtid. Den tanken tänkte jag aldrig. Och självklart så blev det ju så. Eddie sover inte mycket eller länge på dagen. Han är alldeles för nyfiken för det. Precis som sin syster. Han kan sova när han ligger i vagnen och den är i rörelse, men det hjälper ju inte mig och mina studier.
Om jag nu ska tänka positivt, så får jag väl vara oerhört glad över att han istället sover hela nätter. Det är tacksamt för en Törnrosa som mig, som behöver sina timmar. Trots att jag är en tvåbarnsmamma.
Men det hjälper som sagt inte mig när det kommer till mina studier. Jag får inte ihop tiden. Dom få dagarna och timmarna Tilde är på dagis går i raketfart. Måndag, tisdag och onsdag finns det inte någon direkt möjlighet att plugga kvällstid eftersom att jag är själv med kidsen.
Och sen att ständigt få frågan "hur går det?", det gör mig inte mindre stressad. Försöker att vara positiv och säga att det går, men det är svårt. Jag har halkat efter... och jag känner mig superstressad inombords för att jag har svårt att komma ikapp.
Jag kanske måste vakna och inse att jag inte är någon superwoman. Jag fixar kanske inte detta!? Jag kanske får ta ett studieuppehåll, vara mammaledig och sedan läsa klart sista terminen när Eddie börjar på förskolan. Är det en sån tokig idé? Jag vet annars inte hur jag ska få ihop tiden. Men såklart knackar det dåliga samvetet på min axel för att R får dra det tyngsta lasset vad gäller våran ekonomi. Jag känner mig splittrad. Och stressad. Sjukt stressad!
Hur skulle ni ha gjort? Tips?