På måndagen den 21/7 for Tilde iväg med sin farmor och farfar på äventyr till Helsingör. Jag och maken passade då på att bara vara. Vi såg en massa avsnitt av Sons of anarchy och tog det lugnt. Var skönt och välbehövligt. Mot eftermiddagen for vi ner till stan för att äta nåt lätt och för att få lite frisk luft. Hade en konstig känsla i magen, inte ont eller så...bara konstig. Tänkte inte mera på det.
Mot kvällen skulle Robban bara gå till affären snabbt och handla något. Tilde ville då cykla, så jag tänkte "äh vad fasiken, det är fint väder och sprolla roll vad klockan är... Hon får cykla". Vi gick ut alla 3. När vi började gå mot affären fick jag väldigt ont i ryggen. Väldigt långt ner på ryggen. Och samtidigt en tryckande känsla neråt. Inget jag känt av tidigare, men som jag dock kände igen. Men pessimistkonsulten var i farten, så jag tänkte inte mera på det. Robban och Tilde gick in och handlade medan jag väntade ute vid Tildes cykel.
På vägen hem tyckte jag att det kändes allt mera. Och jag ville inte gå in. Vi stannade ute och Tilde var hur nöjd som helst. Jag höll igång så mkt jag bara kunde. Gick upp för backar och kullar, allt för att eventuellt få igång det hela. Efter en timme, så gick vi hem så att lilla fröken skulle komma i säng. När vi gick upp för trappen kändes det som att jag bokstavligt talat hade något mellan benen. Fick "hålla i magen". Väl inne i lgh fortsatte jag gå fram och tillbaka. Det onda och den tryckande känslan höll i sig. Sa till Robban att det kanske kunde vara på G nu. Efter många om och men beslutade vi oss för att ringa farmor och farfar för att förbereda dom på vad som eventuellt skulle vara på G. Även om jag kände igen känslan, så vågade jag inte tro att det var sant. Efter att ha pratat med dom så bestämde vi oss för att köra ut Tilde till dom. Jag stannade hemma och gick fram och tillbaka. Var glad, samtidigt som jag hade ont.
Vi la oss vid 22-23 tiden för att få ihop lite sömn OM nu något skulle hända. Jag hann inte ligga i sängen många minuter förrän det började göra så pass ont att jag fick andas mig igenom det onda. Det var inga täta eller regelbundna värkar som kom. Men dom gjorde ont. Efter ett tag gav jag upp. La mig på soffan. Började då att klocka värkarna för att ha lite koll. Det gick 5-15 min mellan värkarna och så höll det på i några timmar. Vid 2-3 tiden tog jag 2 Alvedon för att se om det avtog. Jag slumrade till mitt i det onda. Vaknade upp vid 4 tiden och då gjorde det ont. Började klocka värkarna igen och de hade blivit betydligt tätare.

Och tätare blev dom. Jag tog en varm lång dusch. Vid varje värk så spolade jag VARMT vatten på magen och andades. Det gjorde inte riktigt lika ont då. Efter 30 min i duschen, så gav jag upp. Klockade värkarna igen och då var det 2-3 minuter mellan. Jag ringde förlossningen vid 05.30-tiden och fick prata med en jättesöt barnmorska. Hon tyckte att vi skulle komma in NU. Frågade om jag skulle äta frukost innan, för det tyckte dom när jag väntade Tilde. Visserligen var det 3-5 min mellan då. Hennes svar var "nä, det tycker jag verkligen inte"... Det tolkade jag som att det var dags nu. Väckte Robban som hade sovit gott hela natten och var lyckligt ovetandes om vad som var på gång. Snabbt var han uppe och påklädd. Han plockade ihop allt vi skulle ha med oss och gick ner till bilen. Själv så ställde jag mig och fixade håret. Pucko! Sakta men säkert vaggade jag ner för trapporna. Precis när jag skulle kliva in i bilen så kom det en lång och smärtsam värk. Kunde inte röra mig. När den var över, så hoppade jag in i bilen och vi körde mot Lund.
Väl inne i bilen så var det som att allt bara dog. Jag fick lite smått panik och trodde att vi skulle få vända om när vi kom till förlossningen. Vi hann åka till Gårdstånga, mitt i rondellen, när värken från helvetet kom. Jag trodde att jag skulle gå av på mitten. Panik, panik, panik! Den höll i sig i evigheter och jag trodde att jag skulle dö. På riktigt alltså. Fy fasen! Men sen stannade det av igen.
Var i Lund vid 06.40-tiden.
Vi blev mottagna av en jättetrevlig barnmorska som hade jobbat natten. Hon skulle strax gå hem och skulle precis rapportera till dagpersonalen. När dagpersonalen kom, så kopplade dom upp mig till ctg:n och undersökte mig sedan. Öppen 4 cm! Trodde att dom skämtade med mig. Sedan fick jag byta om till dom sexiga vita sjukhusrockarna och nättrosorna. För här skulle det banne mig bli bebis! Och sen fick jag lustgasen. Denna gången var jag inte lika envis som med Tilde. Nu visste jag att jag kunde be om den direkt och det gjorde jag.


Sedan var det rätt så lugnt. Jag och lustgasen var bästa vänner. Det kändes liksom för lätt på nåt sätt. Rena rama drömförlossningen so far. Sms:ade och fotade. Kändes inte som att jag skulle föda barn snart. När dom sedan kom för att undersöka mig strax efter 8 så var jag öppen 7 cm. Trodde ännu en gång att dom skämtade med mig. Med Tilde var allt så långdraget. Värkarna blev allt intensivare och jag bad om EDA:n. Barnmorskan sa att den var beställd, men att det var inte säkert att jag skulle hinna få den. Mamma mia! Fick ännu en gång lite panik. Tur att jag iaf hade lustgasen. Men som en räddande ängel så kom det en söt och pigg kvinnlig läkare som satte EDA:n. Halleluja! EDA:a is the shit and I love it!
Vid 10-tiden gick vattnet. Det var en märklig känsla. Fick ju aldrig uppleva den med Tilde. Det var som att någon drog ut proppen och sen blev det väldigt varmt och blött. Dom undersökte mig sedan och då var jag öppen 8-9 cm. Yeeey! Kunde äntligen se ljuset i tunneln. Trodde jag....
Sen var det som att nån tryckte på paus-knappen. Det stannade av. Öppnade mig inge mera. Fan fan fan. Upp och stå, gunga från sida till sida, ja allt för att påskynda det hela. Inget hjälpte. Till slut fick jag värkstimulerande dropp för att få igång värkarna. Sen börjar det bli luddigt. Kommer knappt ihåg nåt när det väl drog igång. Men jag minns att dom inte kunde fylla på till EDA:n för att de var rädda för att det skulle stanna av då. Det gjorde så sjukt ont. Var så intensivt. Jag hade lustgasen, men den tog dom till slut. Kan ju bero på att den satt fastklistrad i nyllet på mig mot slutet. Men som sagt, det var väldigt intensivt och gjorde mer ont den här gången, än med Tilde. Kändes som att det tog evigheter. 12.29 tittade han till slut ut. Vägde 5200 gram och var 56 cm lång. När jag kollade igenom mina förlossningspapper, så tog det totalt 20 minuter för mig att krysta ut honom. Så det är helt klart godkänt. Han var så fin, så lik sin syster och så förbaskat stor! Men så himla värd all smärta.
Men det var ju inte över då, för sen skulle ju moderkakan ut.
Att få ut moderkakan gjorde fasiken mer ont än själva förlossningen. Fy alltså! Man är så förbaskat öm och mör i kroppen (läs muffen), sen ska den ut också. Och barnmorskorna är ju inte nådiga. Det är inget gulligt tryckande på magen, åh nä... känns som att dom ska trycka handen igenom magen. Och min moderkaka har inte kommit direkt, utan det har tagit ett tag...vilket innebär en massa tryckande på magen. Men efter många om och men så har den ju till slut kommit ut. Jisses Amalia!
5200g och 56 cm lång
Och aldrig någonsin smakar maten så bra, som efter en förlossning!
Nybliven och lycklig tvåbarnsmamma! ♥
Så gick det till när Eddie kom till världen.
Våran fina kille.
♥
Det har gått ett x antal veckor sedan han tittade ut, så minnet kan svika mig lite. Men det är så här jag minns och upplever förlossningen. Frågar man Robban, så kanske han tycker något annat.
Har inte blivit avskräckt från att föda barn. Kan hända att vi går igenom detta en gång till. Den som lever får se.